En Eldtupp i Paradiet Tror jag hittar hem
Jag känner mig oerhört fri i denna blogg att skriva precis vad jag vill. Givetvis med padel som ingång, men i övrigt fri att skriva.
Jösses vad tiden går. Mejlen trillar in. Resultaten går för och emot. Ja, tiden rullar på och jag märkte att det är glest mellan inläggen. Men...
...den som väntar på något gott väntar alltid för länge.
Vi gör vårt bästa att svara på era frågor men då det ordinarie jobbet ibland kommer emellan halkar mejlen bort i glömska. Sorry för det.
Jag har roat mig att gå runt och tittat i hallen och upptäckt att kvaliteten är oerhört hög på alla håll. Jag sa till Danne att det verkar som att det blir bättre och bättre spel. Överallt. Oavsett serie.
Det finns några matcher som sprungit iväg med stora siffror, men oerhört många matcher är väldigt jämna.
Att tippa har aldrig varit min starka sida. Jag gjorde ju ett litet försök att tippa utgången av några av serierna. Jag trodde att Jannika och Ane-Lie skulle vara med i toppen av division 1, men nu reviderar jag detta tips med att säga att ingen. Absolut ingen kommer att röra Larsson och Danfors.
Det blåser och regnar ute även om det var rena sommar-värmen föregående helg. Just då kliver jag in i en häääärlig hall med många fina människor.
En av de mer fina människorna har skaffat sig en ny outfit och inte vilken outfit som helst. En gång fanns det en målvakt i Ungerns fotbollslandslag som hette Gabor Kiraly. Han uppträdde alltid i långbyxor. Herren på bilden har också gjort det. Fram till nu. Svara gärna i kommentarsfältet vem du tror detta kan vara.
Vem är denne unge man?
Veckan som gått har annars varit en väntan. En väntan på något oerhört gott och efterlängtat. Det har kommit lite varje dag och jag ska ta er igenom denna händelse som ni kanske undrar vad jag pratar om, men på slutet får ni svaret om ni inte redan listat ut det. Jag ska hursom helst försöka att koppla det till padel...om nu det är möjligt. Det är verkligen inte rättvist att förstöra konsten på detta sätt och jag ber verkligen om ursäkt.
Det började med "Tror jag hittat hem" och ja; att komma till hallen och spela padel är lite som att hitta hem. I torsdags var det fullt i soffan och det kändes som det var ett gäng som satt hemma i teve-soffan.
Det fortsatte med "Paradiset" och ja, att vinna en match i padel är lite som att komma till just den platsen och när man väl spelar den där matchen är man Eldtuppen.
Man frågar sig också frågor som Hur och vem och vad.
Jag hoppade in i mixedserien med Anki och jag frågade henne om vi skulle döpa om laget till The Flamingos, men det gjorde vi inte. Jag sa i alla fall till Anki att "Det kommer aldrig att hända oss", en förlust alltså. Jag har alltid inställningen att jag inte kan förlora en match; oavsett om det gäller fotboll eller padel eller någon tävling för den delen. Nu händer det ju att man förlorar en och annan match och även jag och Anki förlorade. Jag var som vanligt i chock att det hände, men det är ett faktum och jag skämdes. Nästan hela familjen Nilsson fanns på plats, men jag kunde inte hjälpa laget till seger. Piiiinsamt. Att förlora eller vinna är Död och himmel.
Stockholm i oktober kan jag inte koppla till något kring padel och inte heller Hymn.
Livet är mera än padel. Livet är så mycket mer. Det jag försökt skildra ovan är Lasses nya platta, som kom ut i går. En högtidsstund för mig. För er som undrar vem Lasse är så är det Winnerbäck och bara vi som är fans får säga Lasse. Ni andra får allt säga Lars Winnerbäck.
Vilken fantastisk skildrare av samtiden Lasse är. Han kan verkligen sätta ord på livets upp- och nedgångar. En textförfattare i klass med de bästa diktarna i vårt land. Bob Dylan fick Nobels litteraturpris, men för mig är Lasse en minst lika stor textförfattare om nu låtskrivare över huvudtaget ska vara aktuella för ett litteraturpris.
Plattan som kom i går heter Eldtuppen och jag har sedan i går lyssnat på den 2-3 gånger. Den 3 november kommer han till Halmstad och då är jag och min dotter på plats för att se honom tillsammans för femte eller sjätte gången.